Besök på Husaby – när samarbetet är som bäst!

Ibland blir det extra tydligt hur viktigt det är att olika kompetenser får komplettera varandra när vi hjälper en häst. För ett tag sedan följde jag med en kund till Husaby, där vi träffade två av mina absoluta favoriter: veterinär Torunn och equiterapeut Charlotta.

Jag hade tidigare varit ute hos hästen och gjort en rörelse- och kroppsbedömning. Jag upplevde att hästen var sned i bogar och bäcken, något som jag lyckades få bra ordning på. Men jag hittade också en ömhet i ryggen. Tillsammans med andra pusselbitar, bland annat att hästen bockade efter hinder, gjorde det att jag rekommenderade ett veterinärbesök.

Först veterinär – sedan vidare undersökning

Besöket började hos Torunn. Hästen var helt utan anmärkning på böjproven, men hon noterade en något nedsatt aktivitet i bakbenen och att hästen inte riktigt arbetade igenom ryggen som den skulle. Hon kunde också bekräfta ömheten i ryggen.

Därefter gick vi vidare till Charlotta. Hon höll med om att bogar och bäcken nu såg bra ut, men hittade något annat: tecken på ett gammalt trauma i ett revben.

Det är otroligt häftigt att se Charlotta arbeta. Hon visste precis var hon skulle leta! Hennes bedömning var att det kunde röra sig om en gammal spricka eller fraktur. Även om själva traumat verkade gammalt kunde det ha lett till muskelspänningar och nedsatt rörlighet kring revbenen, vilket i sin tur kan påverka hur hästen använder ryggen.

När ett fynd inte förklarar hela bilden

Nästa steg blev att röntga ryggen. Där hittade man kissing spines långt bak i ländryggen.

Men här tycker jag att Husaby verkligen sticker ut. Man hade hittat ett tydligt fynd, men eftersom det inte riktigt stämde överens med var hästen var öm och hur den rörde sig nöjde man sig inte med den förklaringen.

I stället valde man att även ultraljuda ligamenten i det område av ryggen där ömheten satt. Och där hittade man en skada!

Det går inte att säga säkert vad som orsakat vad, men det är inte omöjligt att det gamla traumat kring revbenen har bidragit till ett förändrat rörelsemönster och belastning som påverkat ryggen över tid.

Det här är ett bra exempel på varför det är så viktigt att inte fastna vid det första fyndet. En röntgenbild kan visa en förändring, men fyndet måste också sättas i relation till hästens symtom och den kliniska undersökningen.

Alla kompetenser behövs

Nu väntar vila från ryttare och stötvågsbehandling, med förhoppningen att ligamentet ska få läka så bra som möjligt.

För mig blir det här ett så tydligt exempel på hur viktigt samarbetet mellan olika yrkesgrupper är.

Veterinären kunde identifiera ligamentskadan och förändringen i ryggen. Samtidigt har arbetet med att förbättra hästens rörlighet och minska snedheter och spänningar varit en viktig del av helheten. När hästen så småningom ska tillbaka till arbete behöver kroppen kunna fungera så bra som möjligt för att ryggen ska få rätt förutsättningar.

Och det omvända är precis lika viktigt: utan veterinärens undersökning och bedömning hade vi inte haft samma kunskap om vad som faktiskt pågick i ryggen eller hur vi bäst skulle gå vidare.

Det handlar inte om att en behandlare är viktigare än en annan. Det handlar om att vi behöver varandras kunskap för att kunna hjälpa hästen på bästa sätt.

Det är precis den typen av samarbete jag önskar att fler hästar får ta del av. För när vi lyssnar på varandra, delar våra observationer och vågar undersöka vidare när något inte stämmer, ger vi hästen bättre förutsättningar att komma tillbaka.